Funderar just nu mycket på det här med livslång kärlek. Finns det livslång kärlek och hur gör man för att få uppleva den?

Att gå igenom år av barnlöshet sliter på ett förhållande mer än man nånsin kan förstå. Att gå igenom en kris, av vilket slag som helst, kan döda en relation fortare än kvickt. Jag minns att i början av denna resa så var det svårare att hålla kärleken och relationen vid liv än vad det är nu. Betyder det att vi överlevt? Är vi förbi det stadie då allt kan gå åt helvete? Kommer vi och vår relation att överleva? 

Ja, jag tror det. Vi är i alla fall på mycket god väg att överleva flera år av barnlöshet, frustration, ilska, smärta, tårar, avundsjuka, bråk, skrik, utbrott, depression m.m Hur sjutton gick det till?

Jag tror att vi gjorde det genom att prata, prata, prata och prata. Och att mellan varven leva ut vår frustration och ilska genom att skrika och gråta. Vi har också överlevt tack vare våra vänner och vår familj - utan människor runtomkring sig (som orkar ta den hårda smällen) klarar man sig inte. I alla fall inte vi. 

Visst, vi har fortfarande en lång väg framför oss med flera IVF-försök - kanske adoption. Vi har fler utmaningar och hinder att ta oss över. Men det känns, utifrån ett relationsperspektiv, inte längre som att det kommer knäcka oss. Självklart kommer det bli jobbigt, men VI har hittat vårt sätt att hantera det och vi har hittat ett sätt som varje gång tar oss vidare. Att om och om igen hitta tillbaka till oss och det vi har - som uppenbarligen är något som är riktigt slitstarkt och som tål hårda prövningar.

Vi är bara i 30-årsåldern. Det kan hända mycket längst med vägen. Men jag hoppas och tror att inget vi kommer vara med om längre fram i livet blir värre än det här. Det vore för jävligt helt enkelt. Kanske är det så att varje människa är tilldelad en viss del smärta och sorg? Är det så att detta är vår del? Eller hur funkar det? Är det bara en slump eller finns det något som kallas öde?