...eller hur är det man brukar säga? 

Hoppas att ni alla har haft en skön jul och ett roligt nyår! Själv så har jag haft vinterkräksjukan över jul...något av en mardröm vill jag lova. Framför allt när kroppen redan är så nedbruten av alla behandlingar jag gjort under året och inte har någon motståndskraft som helst. Herregud vad dålig jag var! Trodde döden var kommen där ett tag. Och inte nog med att jag blev sjuk - i stort sett alla som åt julbord tillsammans på julafton insjuknade. Denna smitta sprider sig verkligen som en löpeld. 

Efter detta var jag helt utmattad i flera dagar. Nyårsafton spenderade jag i tv-soffan framför en film. Detta var en helt ny och väldigt märklig upplevelse - men hade inte orkat med något annat! Inte en chans!

Och hur mår jag annars då...jodå, besvikelsen över förra misslyckandet har lagt sig och jag välkomnar detta nya år.

I höstas anmälde vi oss faktiskt till en adoptionsförening och om några dagar ska vi på ett första informationsmöte hos familjerätten. Var det precis jag som skrev det där? Ja, tydligen. Tydligen är det så att vi har tagit tag i det här med adoption på fullaste allvar. Är jag mentalt där. Nej, nej och nej. Det finns nog en anledning till att en adoption tar flera år just för att man ska kunna förbereda sig. Men på något sätt så har vi väl båda börjat se en liten, liten, liten strimma hopp någonstans långt, långt, långt, långt, långt därborta vid horisonten. Hursomhelst så känner vi att vi vill påbörja det här nu och inte vänta ännu längre. Vi har tänkt och funderat - ut och in, upp och ner och fram och tillbaka. Och ja, nu är vi så smått redo. Så det första steget nu är att prata med familjerätten och få information om hur en adoptionsutredning går till. Vi är ju redan gifta och anmälda till Adoptionscentrum - så två steg är redan avklarade. 

Men självklart kommer vi även fortsätta med de sista IVF-försöken. Och vi kommer försöka fokusera på en sak i taget. Annars kommer det bli för jobbigt. Jag tror också att adoptionsutredarna rekommenderar att man är klar med IVF-svängen när man drar igång adoptionen på allvar så vi får väl se hur vi gör med allt framöver. 

Ett annat beslut som vi nu tagit är att jag ska börja träffa en psykolog regelbundet för att få hjälp att hantera allt det här som är och som har varit. Detta beslut känns väldigt bra. Det kommer vara värt varenda krona, det är jag säker på. (För jäklar vad det kostar pengar!). Ja, andra lägger pengar på hus, lägenheter och bilar - vi lägger pengarna på IVF-försök, mediciner och psykologer. Förhoppningsvis får vi något för det i slutänden.