Jag måste vara galen som gör det här igen, igen, igen, igen och igen. Tänk att man kan längta efter något så oerhört mycket så man utsätter sin kropp för påfrestningar som detta. Jag lovade mig själv när jag låg i sjukhussängen på Danderyds kvinnolklinik innan sommaren ,och var så överstimulerad att jag knappt kunde gå, att aldrig mer utsätta mig för det här. Och vad gör jag? Fem månader senare är jag igång igen. Ja, nog är det så att denna barnlängtan övervinner det mesta. Jag skulle utan att tveka kunna offra både höger och vänster armar och ben för att få bli mamma.

Ikväll ska jag ta den första sprutan. Själv  . Min J är inte hemma och därför bryter vi nu traditionen där han ständigt sitter bredvid mig vid första sprutan och läser instruktioner och hejar på och tröstar efteråt då det bli känslostormar över att behöva gå igenom den här skiten. Men varför är jag nervös? Har ju redan gjort detta TRE gånger och har t.o.m använt denna medicin förut. Kanske är det för att vi nu byter klinik, vad vet jag? Kanske för att jag är fucking livrädd för att behöva hamna på sjukhus igen för överstimulering? Eller kanske är jag nog mest rädd för att det inte ska fungera - nånsin. Rädd för att aldrig få bli mamma. 

Nästa vecka är det dags för VUL (vaginalt ultraljud samt blodprov) och ägguttag beräknas bli veckan därpå.

Var precis nere på affären...okej, bara så ni vet så brukar jag inte bli vidare upprörd på småbarnsföräldrar i affären, men idag orkade jag bara inte. Jag står och betalar och framför mig står en HÖGGRAVID tjej med sin man och ska precis betala sina varor (det kanske var den där höggravida magen som jag mest blev förbannad över, jag vet inte). Hursomhelst så börjar hon ropa på sin typ tvååring precis när hon ska dra kortet i kassan. Kassörskan väntar, jag väntar och typ tio personer till väntar...nä, nu överdrev jag lite men vi var i alla fall några stycken. Barnet kommer inte och mamman ropar ännu en gång...och vi andra väääääntar. När barnet kommer frågar mamman:

-Vill du dra kortet, gumman?

GGGAAAAAAAHHHHH....VILL DU DRA KORTET??? Vad är det för en jävla fråga? Kan du inte bara ta och dra ditt jäkla kort själv och slippa låta alla oss övriga stå och vänta...nej då! Inte det inte! Tvååringen ska dra kortet. Så först ska hon lyftas upp till kortapparaten, sedan ska hon försöka hålla kortet rätt i sin pyttelilla hand, sedan ska hon försöka dra kortet genom kortläsaren....HERREGUD! JAG tycker ju till och med att det kan vara krångligt att dra kortet genom kortläsaren! Så,där står vi andra och vääääääääääntar och vääääääääääääääntar och vääääääääntar........

Imorgon är det dags för Puregon - första sprutan - 100 enheter. Har aldrig haft så låg dos förut så det ska bli intressant att se hur äggstockarna reagerar på det. Läkarna ville ta det lite lungt eftersom jag blev så allvarligt överstimulerad vid sista IVF:en före sommaren. Ja, nog finns det med i tankarna allt. Är livrädd för att hamna på sjukhus igen pga överstimulering. Men får försöka hålla dessa tankar borta. Klart det inte blir någon överstimulering - det ska ju bli en bebis!!

Jaha, då tänkte jag ge mig på en liten uppdatering - inte en rolig sådan - men dock nödvändig. Vi har ju som ni vet haft en lång och skön paus ifrån allt som har med bebistillverkning att göra. Jag har mått fantastiskt bra under sommaren och hösten, gjort roliga saker och hittat tillbaka till mig själv.

För en tid sedan bestämde vi oss för att skjuta på vårt fjärde IVF-försök till november månad. Detta pga av att vi ville fortsätta må bra ett tag till.

Men någonstans däromkring så började en liten tanke växa inom mig - vi hade ju faktiskt två små embryon kvar i frysen på Carl von linnékliniken. Kanske skulle vi ta och pröva lyckan med dom? Eftersom inga hormonbehandlingar krävs för mig vid ett FET (frozen embryo transfer) så blir det ju ingen påfrestning för kroppen på samma sätt som vid en full IVF-behandling. Däremot skulle vi ju få betala fullt pris denna gång eftersom vi använt alla våra försök vi tidigare betalat för.

Sagt och gjort. Lite i smyg (i hopp om att kanske ändå få överraska våra nära och kära med ett graviditetsbesked precis som alla andra får) ringde vi kliniken och bad att få göra detta, betalade in ytterligare 9 000 kr och kände återigen en liten gnista hopp återvända. Jag kontaktade även en akupunktör som jag träffade vid några tillfällen före samt efter återförandet. Detta ska ju tydligen ha god effekt.
Dagen för återförandet, onsdag den 20 oktober, satt vi med hjärtat i halsgropen och hoppades innerligt på att vi skulle slippa ett samtal från kliniken där dom meddelar att ägget inte klarat upptiningen. Några timmar senare kunde vi pusta ut - inget samtal kom under dagen och återföringen skulle bli av.

Det kändes tryggt att återvända till Uppsala. Vi känner igen alla på kliniken och dom känner oss väl vid det här laget. Ett underbart och vackert litet 6-celligt embryo återförs till mig (för 5.e gången) av självaste Dr H och vi är återigen med embryo.

11 dagar senare - i måndags - kommer det brunt och på måndagen börjar jag blöda. Ja, vad ska man säga - klart att det inte skulle lyckas denna gång heller. Besvikelsen är enorm. Alla känslor jag trodde jag hade övervunnit under denna långa paus från allt det här kommer fram på en sekund. All sorg och besvikelse och uppgivenhet jag trodde jag lämnat bakom mig kom som ett brev på posten. Fy fan.

Nu jävlar är det KRIG! Krig mot denna förbaskade och eländiga barnlöshet. Så...

...på torsdag börjar jag med Puregon-sprutor - det har blivit dags för IVF-försök nummer 4 (och återföring nr.6) Och ni är välkomna ombord!