Usch, igår kom alla dom där negativa känslorna och hemska tankarna smygande som jag upplevt så många gånger tidigare under alla dessa år. Varför drabbar det här oss? Varför fungerar det inte? Varför kan alla andra utom vi få barn? Varför tillhör vi en jävla liten minoritetsgrupp som år in och år ut måste kämpa oss blodiga för att kanske inte ens komma i närheten av det som är så självklart för alla andra? Vad är syftet med detta? Hur länge kommer vi orka? Är vi verkligen menade för varandra? Kämpar vi emot naturen? Och tusen andra frågor som om och om och om igen dyker upp i huvudet. Och många tårar blev det. Och en känsla av olust över att ännu en gång behöva möta och hantera dessa känslor. Jag och vi har varit skonade från dom under ett halvår nu och jag vill verkligen inte behöva möta dom igen. Och så smyger dom sig på så här. Det är inte rättvist. Inget av det här är rättvist. Ingen ska fan behöva vara med om det här. Ingen!

Imorse när jag vaknade kändes det dock aningen bättre. På eftermiddagen hade vi en tid hos fertilitetscentrum för återföring. Vi fick också då lite mer exakt information om vad våra ägg och spermier haft för sig sedan i måndags. Det var alltså 11 ägg som togs ut. Av dom så var ett omoget, fem befruktades inte, ett hade en konstig cellkärna och kunde inte användas och fyra såg bra ut. Av dessa fyra befruktade så var två stycken mycket fina. Så ett sattes in i mig och det andra frystes ner för framtida frysåterföring. Så nu, för sjätte gången, är det bara att hålla alla tummar och tår man har och hoppas på ett MIRAKEL!