Jag måste vara galen som gör det här igen, igen, igen, igen och igen. Tänk att man kan längta efter något så oerhört mycket så man utsätter sin kropp för påfrestningar som detta. Jag lovade mig själv när jag låg i sjukhussängen på Danderyds kvinnolklinik innan sommaren ,och var så överstimulerad att jag knappt kunde gå, att aldrig mer utsätta mig för det här. Och vad gör jag? Fem månader senare är jag igång igen. Ja, nog är det så att denna barnlängtan övervinner det mesta. Jag skulle utan att tveka kunna offra både höger och vänster armar och ben för att få bli mamma.

Ikväll ska jag ta den första sprutan. Själv  . Min J är inte hemma och därför bryter vi nu traditionen där han ständigt sitter bredvid mig vid första sprutan och läser instruktioner och hejar på och tröstar efteråt då det bli känslostormar över att behöva gå igenom den här skiten. Men varför är jag nervös? Har ju redan gjort detta TRE gånger och har t.o.m använt denna medicin förut. Kanske är det för att vi nu byter klinik, vad vet jag? Kanske för att jag är fucking livrädd för att behöva hamna på sjukhus igen för överstimulering? Eller kanske är jag nog mest rädd för att det inte ska fungera - nånsin. Rädd för att aldrig få bli mamma. 

Nästa vecka är det dags för VUL (vaginalt ultraljud samt blodprov) och ägguttag beräknas bli veckan därpå.