Idag har jag träffat en god vän som efter tre års kamp att bli gravid nu är i sjunde månaden efter en lyckad provrörsbefruktning (på samma klinik och med samma läkare som vi haft). Så visst kan det fungera. Helt magiskt.

Och ja - det har varit lite jobbigt att ta del av detta. Att säga något annat vore fel. Vi har misslyckats på alla våra fyra försök - dom lyckades på sitt första. Jag är väldigt icke-gravid och hon är väldigt jätte-gravid. Så är det bara. Och det hade kunnat fortsätta vara jobbigt - men det är det inte. För denna fantastiskt fina vän har visat en enorm förståelse för mig och för vår situation. Hon är ju en av oss. Hon vet precis vad vi går igenom och hur man kan må. Hon bjuder in till skratt och gråt och till känslor som jag annars aldrig hade förmått mig själv att våga visa för henne eller våga berätta om för henne. Därför känner jag mig också bekväm i denna situation - en situation som annars med all säkerhet hade blivit outhärdlig och som förmodligen hade lett till att jag inte orkat träffa eller prata med henne. Nu orkar jag t.om fråga om hennes graviditet och jag känner att jag är nyfiken. Kände t.o.m på magen idag och bekantade mig med den. Detta har jag vid tidigare tillfällen med andra gravida vänner absolut inte gjort. Har inte ens förmått mig själv att titta ner på deras magar. 

Ja, klart jag känner mig avundsjuk. Ja, jag vill också ha en gravidmage. Ja, jag ville också lyckas på första försöket. Men nu blev det inte så. Och det är ok. För jag får känna så här. Det är varken skamligt eller hemskt. Det är bara så det är. Och min fina vän förstår. Och det gör hela skillnaden!

Tack snälla DU!