...längre tidsperspektiv än så vågar och kan jag inte ha. En timme - det är allt. Så fort tankarna börjar snurra och ge sig iväg mot framtiden smyger ångesten och klumpen i halsen fram och paniken gör sig hörd. Nej! Det går inte!

Besöket hos kuratorn igår innehöll många tårar. I stort sett bara tårar. J var den som fick prata och jag var den som gjorde slut på alla hennes pappersnäsdukar som stod på det lilla runda bordet. Känner mig som en grönsak. En grönsak som är skalad, delad, kokt och på väg att mosas. Rätt mörbultad med andra ord. Men kuratorbesöket gav väl ändå lite måste jag erkänna. Jag har några besök inplanerade hos henne framöver. Det är nog bra.

Tills dess ska jag döva smärtan med jobb, jobb och jobb (det funkar bra som smärtstillande) och även se till att inte vara ensam (det är då alla tankar far iväg och det blir jobbigt) - vilket dock kan bli något av ett problem när jag inte vill träffa någon. Kanske måste jag ändå börja träffa människor igen? Har dessvärre inte förmågan att kunna ta några initiativ. Kanske borde ni, vänner och familj, tvinga mig? Vad vet jag? Jag vill skrika egentligen att jag inte vill - men vet att jag måste komma på benen igen. Tvång är kanske ett bra sätt? Kanske inte precis på en gång, men snart? Vad vet jag? 

Läggdags. Tack och lov.