Har ju lovat mig själv att skriva precis hur jag känner och mår - men i denna stund vet jag inte längre om det är möjligt. Men ska försöka.

Trodde inte man kunde må så här. Det är fem dagar sedan blödningen kom och jag har bara mått sämre och sämre för varje dag som går. Vill inte höra på vad folk säger, vill inte prata med någon, träffa någon. Vill inte gå ut, vill bara ligga i sängen under täcket och sova. För då slipper det göra så ont. Varje gång jag vaknar mår jag ännu sämre. Det här med "en ny dag" funkar inte längre. En ny dag? Med vaddå? Ännu mera elände och smärta!

Solen skiner ute, till vilken jävla nytta? Det skulle lika gärna kunna regna i resten av mitt liv nu. Det skulle inte spela någon som helst roll. Regn och mörka moln. Så är vädret hos mig.

Jag vill inte ha det så här. Vill inte må så här sjukt dåligt! Men ingen som någonsin befunnit sig i en livskris kommer aldrig kunna förstå. Människor runtomkring kan peppa och peppa men i slutänden så går de ändå tillbaka till sin vardag och själv sitter vi kvar här - lika barnlösa som förut.

Stackars fina och underbara J. Han mår också dåligt, men mest säger han att han mår dåligt av att se mig så här. Jag förstår det. Men i denna stund kan jag inget göra. Det känns som att jag sitter fast med fötterna i en gyttjepöl. Jag kommer ingenstans helt enkelt. Och orkar inte ens försöka ta mig upp. Efter dom här åren finns det inga krafter kvar. Var ska jag hämta dom ifrån? Hoppet är helt borta. Utan hopp - inga krafter till att orka gå vidare.

Nästa vecka ska vi träffa en kurator och om några veckor en psykolog som tydligen jobbar väldigt mycket med barnlösa par. Kanske kan dom hjälpa? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag fortfarande inte har ett barn. Och jag vet också att dom här människorna - hur bra dom än är på det dom gör - inte kan hjälpa oss att få ett barn. Dom kan hjälpa mig att se tillvaron ur ett annat perspektiv. Jag vet det. Men faktum kvarstår. Hur många samtalstimmar vi än kommer att ha - är vi fortfarande lika barnlösa som förut.

Jag känner mig helt slut. Utmattad och färdig.

Jag känner mig också så jävla arg och frustrerad och förbannad. Förbannad över att jag blir snuvad på livet. Vill ju leva och vara lycklig och träffa människor nu! Istället flyr jag undan livet, gömmer mig och håller mig undan ifrån människor som jag innerst inne tycker så hemskt mycket om. För det är för jobbigt. Jag är inte längre den där glada och trevliga M som jag alltid varit förr. Nu är jag den där barnlösa människan alla tycker så jävla synd om. Som jag själv tycker synd om. Sitter här hemma som ett offer och ser hur livet passerar. Fy fan! Återigen ställer jag frågan: Hur i helvete kunde det bli så här?

Jag har ju allt! Världens mest fantastiska man, familj och vänner som är världens bästa, ett jobb som jag älskar, ett hem som jag stormtrivs i och jag bor i en stad som har allt att erbjuda.

Men det enda jag gör nu är att jag försummar allt det här. För jag har inte förmågan att göra på något annat sätt just nu.

Vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till?