Det jobbiga vill inte försvinna. Det bara gör så ont. Hur kan det göra så här sjukt ont? Och varför försvinner det inte bort den här gången? Kanske för att allt känns så definitivt? Vi kan inte få barn. Punkt. End of story.

Människor runtomkring mig säger att det kommer att ordna sig. Att vi en vacker dag kommer få ett barn. Att vi kommer få bli en familj. Jag kan inte se det. Hur då? Hur kommer det ordna sig? Ingen kan veta det. Ingen kan hjälpa oss. Inte familjen, inte vännerna. Inte ens läkare med 30 års erfarenhet av provrörsbefruktning kan hjälpa oss. Ingen. 

Jag vill inte må så här! Det här är fan inte jag! Jag är inte en person som mår så här jävla dåligt! Jag är ju en glad, positiv och lycklig person innerst inne. Inte en negativ, deprimerad och olycklig person. Hur kunde det bli såhär?