Ja, vad ska man säga? Min dumma envishet har nu lett till att jag ligger däckad av yrsel i soffan och så utmattad så jag knappt ens orkar sitta upp. Jag blir så trött på mig själv. Är ju så rastlös av mig och ville ju så gärna göra lite saker idag - men självklart ville inte min kropp det. Den ville ha mer vila. Så min promenad till ica och mitt planteringsprojekt på balkongen (!?jag vet vad ni tänker) ledde bara till tråkigheter. Så alltså ligger jag nu återigen nerbäddad i soffan och äter alvedon 

Jag vill bli pigg - NU!! Jag hatar att ligga stilla! Det är inte min grej!!! Inte alls!!!

Igår blev det många tårar här hemma. Det kom över mig att vi kanske misslyckats ännu en gång. Är så himla rädd för det. Är så sjukt rädd för att behöva ta ett sådant besked nästa vecka. Hur ska jag överleva det? Hur ska VI överleva det? Hur ska jag nånsin orka med en behandling till? Det är intressant att folk ibland resonerar som att man inte ska ge upp. Att man kan göra fler behandlingar. Att det finns dom som till slut lyckades på sin tionde behandling osv.

Jovisst, men det man inte har med i beräkningen då är hur mycket en sådan här behandling sliter på kroppen, psyket, förhållandet, vänskapsrelationer, arbetssituationen..m.m. Det går inte ens att beskriva i ord.

Jag läste på en annan IVF-blogg  http://plusresan.blogspot.com/ idag att hon och en gravid kompis till henne blivit intervjuade av tidningen Amelia. Dom ville skriva en artikel där de uppmärksammar de psykologiska/sociala aspekterna av ofrivillig barnlöshet och inte de rent medicinska faktumen. Om vad som händer i en vänskapsrelation när den ena personen lätt blir gravid och den andra inte. Denna artikel kommer att publiceras i sommar. Så köp Amelia i sommar. För det är också en situation som många gånger är svår att beskriva i ord.