Alla inlägg under april 2010

Av drommenomenfamilj - 19 april 2010 22:48

Idag är det exakt två veckor sedan jag började med nässprayet. Två dagar till och sedan kommer jag få sänka dosen. Två dagar till och det är dags för första sprutan. Denna gång till en som heter Gonal-F. Första IVF:en hette sprutan Puregon. Andra IVF:en hette den Menopur........herregud, varför sitter jag ens och rabblar namnen på alla dessa mediciner? Det är som ett jävla mantra! Puregon, Menopur, Gonal-F, Synarela, Ovitrelle, Puregon, Menopur, Gonal-F, Synarela, Ovitrelle...blablabla.... BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

Så känner jag. Just precis så! Vill inte lära mig namnet på flera mediciner nu! Vill inte sitta och och läsa fler instruktioner till hur man ska trycka in sprutorna i magen! Vill kunna göra ett barn på NATURLIGT SÄTT! Som övriga 90% av befolkningen kan! Vilket jävla skämt att inte tillhöra den procenten! Helt sjukt! Hur jävla mycket otur kan man ha egentligen? 90 % av alla människor? Eller i alla fall 85%. Fan, fan, fan!!!! Ja, det känns bra att skriva fula ord! Helvetes-jävla-skit-satan-förbannat!






Av drommenomenfamilj - 18 april 2010 21:06

Igår tog J och jag ett beslut. Vi har bestämt att om det inte fungerar den här gången så kommer vi ta ett långt uppehåll tills vi försöker igen. Vi orkar inte mera nu. Det finns inga krafter kvar till fler behandlingar. Vi måste försöka hitta tillbaka till det VI var före allt det här startade. Dom vi var för tre år sedan. Ett ungt och glatt par med familjedrömmar och en ljus framtidstro - inte ett ungt och bittert par med krossade familjedrömmar och en mörk framtidstro...för det är så det känns nu många gånger. Inte hela tiden - men många gånger.


Jag vet att vi nu ska tänka hoppfullt och inte förbereda oss för det värsta. Men eftersom vi redan varit igenom det här ett par gånger nu och blivit rejält besvikna, så är det svårt att enbart hålla fast vid hoppfullheten. Besvikelsen finns hela tiden med i bakgrunden och gör sig hela tiden påmind. Den tränger sig på och biter sig fast och vill inte släppa taget om oss. J är den av oss som hela tiden under den här resan har varit positiv och trott på att det ska hända, medan jag har tvivlat mer. Han har hela tiden varit övertygad om att det bara har varit en tidsfråga. Men nu har även han börjat tvivla - ganska rejält också. Och det känns fruktansvärt.


För snart tre år sedan bestämde vi oss. Vi ville ha en familj.


Då hade knappast några i vår umgängeskrets fått barn.


Nu är vi i stort sett dom enda som är kvar. Dom enda som inte har fått barn.


Under de här tre åren som gått har vi gratulerat och gratulerat och gratulerat till alla som blivit gravida och till alla som fått barn. Grattis, grattis, grattis, grattis, grattis, grattis, grattis....GAAAAAAAAAHHH!!! Och varje gång har det känts som att hjärtat ska gå sönder! Som att det slits isär, dras ut ur kroppen och stampas på! Hårt och brutalt! Inte för att vi inte unnar någon annan att få barn - nej, absolut inte! Utan för att varje graviditet och varje barn är ett STORT, FETT KVITTO på att VI inte är som alla andra. Att VI tillhör en liten jävla minoritet av par som inte är som alla andra. Som inte är fertila nog för att kunna få ett eget barn, en egen familj. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!






Av drommenomenfamilj - 17 april 2010 12:03

Nu är det inga muntra toner här i bloggen, jag vet. Men som jag sa från början när jag bestämde mig för att skriva om detta - jag tänker inte försköna någonting utan skriver precis som det är. Och bittert och dystert är det just nu. Men jag tror att det är nässprayet som talar. Så här har jag absolut inte känt dom tidigare gångerna. Men då har jag ju också fått behålla mina hormoner i kroppen.


Har pratat med kliniken idag, så nu har vi lite att "se fram emot". Sprutstart kommer bli på torsdag nu i veckan (22/4). Och då ska jag även börja halvera spraydosen. Nu sprayar jag en gång i vardera näsborre morgon och kväll. Men från och med torsdag ska jag bara ta en sprayning i ena näsborren morgon och kväll. Skönt. Jag berättade också för dem att jag inte direkt känner mig på topp av nässprayandet och då sa dom att det är ett bevis på att allt är som det ska och att sprayet har den effekt på mig som det ska. Det är ju väldigt skönt att höra. Bara att bita ihop. Och sedan sa dom också att när jag börjar ta sprutorna så kommer jag börja må bättre igen. Då stabiliserar sig hormonnivåerna tydligen. SKÖÖÖNT. Jag längtar! Bara fyra dagar kvar!


Onsdagen den 28 april ska vi till uppsala för att ta blodprov och göra VUL (vaginalt ultraljud). Då kollar dom så äggen har börjat växa till sig och att allt ser bra ut. Efter det får vi vidare instruktioner om hur vi ska fortsätta.


Nu ska jag försöka resa mig ur min misär, ta en dusch och göra något vettigt av denna dagen. Kanske försöka ta en promenad till affären och köpa lite mjölk. Låter som ett trevligt lördagsnöje, eller vad säger ni? Mina kvällsplaner igår blev ju tråkigt nog inställda och det lutar åt att även middagen som jag är bjuden på ikväll kommer få ställas in. Jag vill ju så gärna komma ut men det verkar vara en omöjlighet i tillståndet jag befinner mig i just nu. Total apati.  Däremot ska jag åka till syster A imorgon som planerat. Det ska jag banne mig!!




Av drommenomenfamilj - 16 april 2010 21:04

Det finns ju alltid två sidor av samma mynt. Idag är det väldigt tydligt för mig.


Å ena sidan har jag äntligen fått min mens och jag känner mig väldigt glad och tacksam för det. Imorgon ska jag ringa linnékliniken - äntligen kan vi påbörja nästa steg. Det känns väldigt skönt.


Å andra sidan är jag helt under isen just nu. Jag har en sådan fruktansvärd mensvärk som inte vill försvinna, jag fryser och svettas om vartannat och inte nog med detta så har jag en hemsk huvudvärk. Vänta...inte färdig än. Min fina J har en spelning ikväll också som jag verkligen, verkligen vill gå på! Så nu sitter jag här med världens ångest för att jag inte har kraft nog att gå på den. J har bestämt sagt att jag ska stanna hemma när jag mår så här och försökt peppa mig med att det kommer fler spelninger. Men jag känner ändå så här, vad han än säger. Jag hatar att inte kunna få leva normalt, att få vara pigg och glad och kunna må bra! Och kunna göra saker som jag vill göra! Jag hatar att vara ofrivilligt barnlös och behöva sitta hemma en fredag för att jag proppat i mig massa jävla medicin som jag mår skit av!! Jag hatar att sitta och gråta i min egna jädra misär! Vad fan? Ska det behöva vara så här?


Ibland säger en bild mer än tusen ord:


På ytan...



 

...under ytan....



 

"Det mesta vattnet finns under ytan" okänd


Av drommenomenfamilj - 15 april 2010 23:00

Lägesrapport:


* Fortfarande ingen mens (Gahhh...Var är du?)

* Trött och hängig ( Gäsp, har halvsovit mig igenom dagen på jobbet idag...)

* Frusen ( Tack och lov för uppfinningen fleecejacka, inte snyggaste plagget men ack så varmt och skönt. Har bott i min idag...)


För övrigt är det rätt bra. Har tillbringat kvällen i tv-soffan under filten. Försöker ladda inför hälsodagen vi ska ha på jobbet imorgon med en massa olika aktiviteter för barnen - alla i hälsans tecken. Så det är väl bäst att jag går och lägger mig nu om jag ska orka. Det sägs att det ska bli snö imorgon - vill verkligen inte det. Jag vill att solen ska stanna och fortsätta sprida härliga vårkänslor. Det behöver vi alla!


Av drommenomenfamilj - 14 april 2010 21:39

Är nu inne på den nionde dagen av detta nässprayande. Väntar och väntar på att min mens ska börja (detta är väl enda gången jag sett fram emot att den ska komma), men inget blod i sikte så långt ögat kan nå. Så nu är den alltså två dagar försenad. Vanligtvis kommer den som en klocka på dag 28. Tänk om det här hade varit en "vanlig" situation för ett "vanligt" par. Då hade man kunnat glädjas åt denna försening och den hade varit ett tecken på en graviditet - men icke, klart som fan att det inte ska gälla oss. Hursomhelst, om den inte kommit inom en vecka (vilket jag verkligen hoppas att den gjort) så ska vi höra av oss till Uppsala. Vänta, vänta och vänta...


Dom senaste åren har kännts som en låååååång, lååååååång väntan. Vänta på att börja skaffa familj, vänta på att få ägglossning, vänta på att INTE få mens, vänta på nästa ägglossning, vänta på att INTE få mens - samma procedur månad efter månad efter månad. Och sedan vänta på att få komma på utredning, vänta på att få provsvar, vänta på ägglossning, vänta på att INTE få mens, vänta tills nästa månad, vänta och vänta och vänta. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Vänta på att få komma till uppsala, vänta på att få mens, vänta på att få börja med sprutor, vänta på ägguttag, vänta på återföring, vänta på att INTE få mens, vänta på nästa försök och nästa försök och nästa försök...


JAG HAAAAAAATAR ATT VÄNTA!!!!!!!!!!!! JAG VILL INTE VÄNTA MER!!!!!!!!!!!!! VILL INTE! ORKAR INTE! KAN INTE!


Jag vill att fortsättningen på mitt liv ska börja nu! Jag är så sjukt jävla trött på att stå i denna barnlöshetsgrop och trampa runt medan livet utanför gropen fortsätter att rulla på. Jag vill ta klivet ur den här gropen och få vara en del av livet utanför. Varför får vi inte det? Varför? Varför? varför?


Gode GUD!!!! Om du finns därute någonstans (alltså jag är inte troende och brukar inte be särskilt ofta men nu tänker jag ta mig sjutton göra det...) snälla se till så att vi lyckas denna gången. Jag har inte krafter nog att hålla på med det här mer snart. Jag orkar inte mer. Nu har vi verkligen skrapat ihop alla dom sista krafterna vi har inför det sista försöket så snälla, snälla...GE OSS ETT MIRAKEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

AMEN


Kanske skulle man ändå bli troende? Undrar om dom har det lättare i en situation som denna. Det skulle vara intressant att veta. Kanske är det lättare att förlita sig på någon som man tror står bakom allt det som händer oss människor här på jorden? Och inte att göra som J och mig och helt enkelt förlita sig på vetenskapen. Religion eller vetenskap, det är frågan?

Av drommenomenfamilj - 12 april 2010 21:06

Tack och tack igen för era kommentarer! Dom är så många och så fina så jag blir alldeles rörd. Bara så ni vet så läser jag dom om och om igen och uppskattar dom jättemycket och tar till mig vad ni skriver. Dom ger kraft och styrka! Tack!


Idag är det spraydag nummer sju, och idag har varit en väldigt bra dag i jämförelsevis med gårdagen. Nu är det lite upp och ner igen. Ena dagen glädje, andra dagen förtvivlan - glädje, förtvivlan, glädje, förtvivlan..gahhh! Kan det inte bara finnas något mellanläge?

J brukar alltid säga att jag aldrig har några mellanläge i vad det än gäller i livet- antingen är det full fart framåt eller är det inget alls. Han tycker jag ser livet lite ur ett vitt eller svart perspektiv. Gråskalan finns liksom inte med. Jag måste nog erkänna att han har lite rätt i det. Och det kanske är på samma sätt i allt det här. Antingen är jag helt totalt bestört eller så är jag superglad. Antingen ligger jag under filten och gråter mig sönder och samman en hel dag - eller så bakar jag tre hundra olika sorters bröd samtidigt som jag målar om hela hallen och syr gardiner till sovrummet! Japp, sån är jag! Och det kan ju ibland ställa till med lite problem samtidigt som att det ibland är väldigt bra. Jag får ju en himla massa saker gjorda emellanåt i alla fall.


Nu åter till min stickterapi - men först ett par bilder på bakstycket till koftan som jag nu gjort klart och som jag känner mig väldigt stolt över. Har ju aldrig stickat något sånt här stort förut, därför känns det extra roligt att jag verkligen klarar av det. Det känns bra att det ändå kan komma något gott ur det här!


 

 

Av drommenomenfamilj - 11 april 2010 13:50

Sitter här vid köksbordet och försöker hålla mig vaken. Japp - tröttheten sitter i. Vill bara gå och lägga mig och sova ett tag men då vet jag att jag kommer ha svårt att somna ikväll, så det blir inget med det.


Idag skulle jag kunna döda för en kopp kaffe känns det som! Åh vad gott det skulle vara! Men nej, jag ska inte falla för frestelsen. Det är bara tröttheten som är anledningen till att jag är sugen. Inget annat.


Ute är himlen blå...och strax börjar vår tvättid. Usch, vad tråkigt! Vill inte tvätta! Vill gå ut i solen! Känner mig sur och lite rastlös. Jag tror dock inte bara att det beror på enbart tvättiden, det är nog av många olika anledningar. Just söndagar kan jag ibland tycka är lite jobbiga att hantera. Söndagar känns nämligen, i alla fall för mig, som en sådan där typisk "familjedag" då man ska hitta på mysiga saker tillsammans med familjen. Gå ut till parken, gå och fika, träffa vänner, ha picknick o.s.v Visst, det kan ju J och jag också göra även utan barn vilket vi också gör emellanåt. Men jag kan ändå inte komma ifrån den där känslan.


Nä, då är det väl bara att gå ner till tvättstugan då. Suck.

Presentation


Jag heter M, är 32 år och bor i Stockholm. Välkommen till min blogg som handlar om vår kamp om att få ett barn. Vi är oförklarligt barnlösa och har försökt få barn i 4,5 år. Efter 9 misslyckade IVF-försök blev vi gravida på försök nr 10 - med tvillingar!

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5 6 7 8
9
10 11
12
13
14 15 16 17 18
19 20 21 22 23
24
25
26 27 28
29
30
<<< April 2010 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards