Fy fan, var precis inne på bloggen som jag skrev om igår. Om paret som äntligen lyckats bli gravida efter sitt femte IVF-försök. Nu är lyckan över för dem. Dom fick vara lyckligast i världen i några få dagar och sedan togs lyckan ifrån dom. Hur kan livet vara så här orättvist? Efter att ha kämpat och kämpat och kämpat i flera år och så händer det som inte får hända.

Jag försöker att inte tänka på det men detta finns i mitt bakhuvud hela tiden. Att om vi lyckas - att det likväl kan misslyckas efter några dagar, veckor eller månader. Vi kämpar så hårt för ett plus på den där stickan - men sedan då? Det finns ju en miljon grejer som kan gå fel. Hur ska man kunna koppla av och känna sig trygg. För det är ju inte så att man har det så väl förspänt så man bara på naturlig väg kan försöka igen. Att försöka igen, för oss, skulle ju i sådana fall kanske kunna betyda ytterligare flera år av behandlingar och ytterligare en kostnad på tusentals kronor. Jag vet att jag inte får tänka på det här sättet - men tankarna finns någonstans därinne vare sig jag vill eller inte.

Jag sörjer med det här paret idag. Fast jag inte känner dom eller ens vet vilka dom är. Livet är orättvist och ibland rent förjävligt helt enkelt. Det finns väl inget annat att säga.