Har nu tagit mig an ett litet nytt projekt för att få lite annat att fokusera på. Hade ju egentligen tänkt att kolla om jag hittade någon kurs att anmäla mig till eftersom keramikkursen är slut, men jag struntar i det tills vidare. Dels har jag inte råd just nu och dels så vet jag inte riktigt vad jag vill göra.

Så därför har jag gett mig på den stora utmaningen att sticka en kofta till mig själv! Ja, jag vet att det kanske låter lite märkligt. Men de senaste två och ett halvt åren har vi varit några tjejer som träffats en gång i månaden och haft syjunta. Ja, jag vet att det låter som om vi vore ett gäng gamla tanter...men faktum är att vi är alla runt 30 år och helt enkelt gillar att virka och sticka! Och baka såklart! För det är ju halva nöjet med vår lilla syjunta - alla tar med sig något hembakat eller köpt. Så fikar vi först en låååång stund och sedan handarbetar vi! Och denna lilla träff varje månad har varit något av en återkommande glädje mitt upp i allt jobbigt. Kakor och handarbete - en väldigt bra kombination.

Så - hursomhelst har jag nu med lite hjälp kommit igång med denna kofta som under följande veckor ska vara det jag tar till när sprutor och spray kommer kännas för jävligt och livet inte känns det minsta roligt. Herregud vad jag kommer sticka! Tydligen sjunker vilopulsen hur mycket som helst när man stickar eller virkar eller gör något liknande handarbete. Det måste ju vara jättebra då under en IVF-behandling, eller?

Känner mig faktiskt glad och harmonisk även idag. Det är en rätt märklig känsla som infinner sig efteråt när jag haft längre perioder som varit tunga och jobbiga. Det är nästan så jag sitter och letar efter den där jobbiga känslan fast jag absolut inte vill hitta den.

Kanske är det så att jag ändå känner en viss liten glädje över att vi kör igång men en ny behandling? Nu är det ju bara 5 dagar kvar. Ja, det känns nog allt lite spännande...och (vågar knappt säga det)...hoppfullt.

Tänk om...

Så här ser koftan ut som jag håller på med - fast i en annan färg!

 

K

1 april 2010 22:06

Hej,

Måste bara skriva och tacka dig för en otroligt bra blogg. Hittade den igår när jag, som vanligt, surfade runt bland IVF och ruvardagar och fastnade på din blogg en lång stund. Det du skriver om och känner stämmer så väl överens om hur jag känner och vad jag också går igenom just nu. En så fruktansvärt jobbig situation (den som inte vet kan ju faktiskt inte föreställa sig), stressen, pressen, sorgen, frustrationen, nervositeten, uppgivenheten och bitterheten över att tillhöra den där j*kla minoriteten. Men som du också skriver, månaderna går och under tiden måste man ju ändå fortsätta leva, hoppas, drömma och önska att det någongång ska ske... Det är ju det som ändå ger mig lite hopp och glädje och som gör att jag orkar gå upp varje morgon! Själv är jag mitt uppe i "ruvardag" 12 men är övertygad om att det tyvärr inte lyckades så bra denna gång, alla symptom för månadens "fasa" har infinnit sig... MEN, ännu är hoppet inte ute och trots att chanserna är små klamrar jag mig fast vid hoppet, in i det sista... En stor kram till dig och jag hoppas att det kommer att gå jättebra för er denna gång. Lycka till!

 

Lollo

3 april 2010 17:48

Om du behöver mer "terapi" kan du göra en till mig med. Ursnygg ju!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej! Jag går in här emellanåt och ser att min blogg har besök fortfarande. Jag hoppas att den ger hopp till alla er därute som kämpar för en familj!  Det har gått några år sedan jag skrev här sist. Tvillingarna fyller tre år nu i maj. Ville...

Torsdagen den 31 maj i v.34+2 blev vi föräldrar till världens finaste flicka och pojke! Lyckan är total!! E, flickan, kom ut först och vägde 2157 g och var 45 cm lång. Pojken, A, kom ut 11 minuter senare och vägde 2443 g. Båda var 45 cm långa. E...

Oj, känns som en evighet sedan jag var inne här och skrev. Tänkte uppdatera lite : ).   Två tredjedelar av denna fantastiska graviditet är alltså nu avklarade och jag är nu i v.28. Jag har varit sjukskriven heltid sedan v.21 p.g.a. ryggsmärtor oc...

Tack ännu en gång för alla lyckönskningar! Ni är så fina!   Nu har vi tagit oss halvvägs igenom graviditeten - det är inte klokt vad tiden går fort! Mina tankar och funderingar hinner liksom inte med. Under alla dessa år som vi kämpat för detta h...

...och tack och tack och tack!! Vad många och fina lyckönskningar och kommentarer! J och jag har läst igenom allihopa och är alldeles förundrade och glada över hur många ni är som följer oss därute! Tack snälla ni igen!   Hoppas också att vi ger ...