Har nu tagit mig an ett litet nytt projekt för att få lite annat att fokusera på. Hade ju egentligen tänkt att kolla om jag hittade någon kurs att anmäla mig till eftersom keramikkursen är slut, men jag struntar i det tills vidare. Dels har jag inte råd just nu och dels så vet jag inte riktigt vad jag vill göra.

Så därför har jag gett mig på den stora utmaningen att sticka en kofta till mig själv! Ja, jag vet att det kanske låter lite märkligt. Men de senaste två och ett halvt åren har vi varit några tjejer som träffats en gång i månaden och haft syjunta. Ja, jag vet att det låter som om vi vore ett gäng gamla tanter...men faktum är att vi är alla runt 30 år och helt enkelt gillar att virka och sticka! Och baka såklart! För det är ju halva nöjet med vår lilla syjunta - alla tar med sig något hembakat eller köpt. Så fikar vi först en låååång stund och sedan handarbetar vi! Och denna lilla träff varje månad har varit något av en återkommande glädje mitt upp i allt jobbigt. Kakor och handarbete - en väldigt bra kombination.

Så - hursomhelst har jag nu med lite hjälp kommit igång med denna kofta som under följande veckor ska vara det jag tar till när sprutor och spray kommer kännas för jävligt och livet inte känns det minsta roligt. Herregud vad jag kommer sticka! Tydligen sjunker vilopulsen hur mycket som helst när man stickar eller virkar eller gör något liknande handarbete. Det måste ju vara jättebra då under en IVF-behandling, eller?

Känner mig faktiskt glad och harmonisk även idag. Det är en rätt märklig känsla som infinner sig efteråt när jag haft längre perioder som varit tunga och jobbiga. Det är nästan så jag sitter och letar efter den där jobbiga känslan fast jag absolut inte vill hitta den.

Kanske är det så att jag ändå känner en viss liten glädje över att vi kör igång men en ny behandling? Nu är det ju bara 5 dagar kvar. Ja, det känns nog allt lite spännande...och (vågar knappt säga det)...hoppfullt.

Tänk om...

Så här ser koftan ut som jag håller på med - fast i en annan färg!