Ja. som rubriken låter. Idag hände det. Det som alltid brukar hända bakom stängda dörrar. Idag vällde det upp mitt ute på stan bland hundratals människor. Gråten, hysterin och sorgen - allt kom. På en gång och ville inte försvinna. Hur mycket jag än försökte kontrollera det. Detta på vägen till apoteket för att hämta ut nästa omgång med mediciner. Undrar vad det säger...

Min fina vän L, som promenerade med mig, tröstade och tröstade och efter ett tag kändes det bättre. Vi skildes åt vid tunnelbanan och jag gav mig tusan på att försöka återfå kontrollen och sansa mig för att kunna gå in på apoteket utan att bryta ihop ännu en gång och utan att se helt rödgråten ut. I väntan på detta gick jag in på åhlens för att köpa en mascara. Det skulle jag inte gjort. Efter några minuter därinne ringer L och frågar hur jag mår och säger att hon inte vill lämna mig i det här skicket utan undrar var jag är och säger att hon vill komma och möta upp mig igen. Jag försöker säga att det inte alls behövs, att det inte är någon fara. Men orden vill inte komma fram utan istället blir snyftningarna högre och högre och till slut inser jag att jag står inne på åhlens och storbölar hysteriskt!! L kommer springande efter några minuter. Jag står och trycker bakom en stolpe i butiken och hulkar med mascaran i ena handen. L får gå och betala den åt mig för jag fixar inte det. Sedan tar hon mig under armen och leder mig hela vägen hem till J. Tröstande och varma ord längst hela vägen, någon som förstår och vill hjälpa, någon som visar vägen när det är svårt. TACK och TACK och åter TACK. Utan dig idag hade jag fortfarande stått med tårarna rinnande ner för kinderna inne på åhlens med min mascara i handen.

Nu några timmar senare sitter jag och funderar på vad som egentligen hände. Varför kom det bara sådär? Och varför känner jag fortfarande, flera timmar senare, samma känsla som jag upplevde förut. Kanske borde vi inte gå igenom denna behandling nu? Är jag verkligen redo? J och jag har pratat mycket ikväll och han känner att vi kan skjuta på det ett tag tills jag känner mig redo. Han säger att jag får avgöra det. Kommer jag sitta där med mina sprutor om några veckor och inte vara mentalt redo för att trycka in dom i magen? Kanske borde vi avvakta? Eller inte? Eller? Ja, vad i helvete borde vi göra egentligen? För jag vet ju att jag likväl kan vakna upp i morgon och ha en bra dag och känna mig jätteredo. Åh, jag är så sjukt less på det här känslostormandet som bara går upp och ner, upp och ner, upp och ner! Kan det någon jävla gång stabilisera sig. Men nej, det kommer det inte att göra. Jag vet det. Inte förrän den dagen då vi har ett barn i vår famn. Då kommer detta elände ta slut.

När kommer den dagen? När är det vår tur?