Söndag morgon och jag är uppe med tuppen, det brukar inte hända så ofta en söndag. Men idag kände jag att jag ville ta vara på dagen och göra något bra av den.

Igår morse var det inte mycket som kändes bra - inget alls faktiskt. Idag känns allt lite bättre. Så här är det att vara i den här karusellen - vissa dagar känns allt bara hur jobbigt som helst medan andra dagar känns bra. Det går upp och ner hela tiden och det finns inget man kan göra åt det. Bara att gilla läget.

En god vän till mig ställde en fråga igår, efter den turbulenta morgonen, och tvingade mig också att svara:

Vad är det som är bra med att vara  M?

Jag skakade på huvudet först och visste inte vad jag skulle säga. Fann inga svar just då men hon gav sig inte. Till slut så var jag tvungen att klämma fram något:

1. För att jag har min underbara och fantastiska J i mitt liv.

2. För att jag har så himla fina vänner och familj som bryr sig om mig.

Och sedan kom jag verkligen inte på något mer...men hon var envis...efter en lång tänketid så tvingade jag mig själv att också svara med aningen ynklig röst...

3. För att jag bara är 30 år och har hela livet framför mig.

Usch, den sista var svår och jag tror knappt själv på det. Dom flesta dagar känner jag ju precis tvärtom. Jag är 30 år, urgammal och infertil, och mitt liv är slut. Men långt, långt innerst inne så säger ju mitt sunda förnuft att det inte är så.

Efter detta så korkade min fina vän upp en flaska vin (detta var alltså på eftermiddagen), lagade fantastiskt god mat och hade "pepptalk" så det hette duga! Det var helt enkelt en omöjlighet att gå därifrån och känna något annat än en strimma av hopp.

Ibland behöver man bli ställd mot väggen och tvingad till att se tillvaron ur ett annat perspektiv. Igår behövde jag verkligen det så...TACK!