Jag måste tacka ännu en gång för alla fina kommentarer vi fått. Jag blir mer och mer övertygad om det var rätt beslut att börja skriva om vår resa. Det känns väldigt skönt att få berätta och att ni alla tagit emot detta initiativ med öppna armar. Tack.

Idag har vi ringt till kliniken och meddelat dom om vårt misslyckande. Dom tyckte det var ledsamt att det inte gått vägen denna gången heller och föreslog att vi skulle ta lite tid för att återhämta oss och sedan höra av oss igen när vi känner oss redo. Tid för återhämtning? Återhämtning till vadå? Som att det skulle kännas bättre om en vecka eller två? Nej! Det känns inte bättre. Det känns ALDRIG bättre. Det känns lika förjävligt då som nu fast bara aningen enklare eftersom man vant sig vid sorgen. Den enda gång det kommer kännas bättre är den dagen vi får ett plus på ett graviditetstest. Först DÅ kommer det kännas bättre. Så jag sa nej tack och förklarade för dom att vi hellre vill ha ett nytt datum på direkten att "se fram emot" än att återhämta oss. Det förstod dom mycket väl. Måste tillägga att dom är helt underbara på kliniken. Förstående och omtänksamma på alla sätt och vis. Ja, dom får betalt, men jobbar man dagligen med barnlösa par så måste man ha en ödmjuk framtoning och det har dom verkligen där.

Nästa behandlingsperiod kommer därmed att starta veckan efter påsk. Men denna gång kommer jag antagligen få ta nässpray i ett par veckor innan jag börjar med sprutorna. På så vis ska tydligen mina egna hormoner nedregleras för att inte ställa till det för dom hormoner som sedan tillsätts. Vet inte exakt hur detta fungerar, kommer få all information om detta av Dr H i början av mars. Det här blir första gången jag tar nässpray vid en behandling - jag tror det beror på att jag hade ägglossat själv nu vid sista behandlingen eftersom dom hittade färre äggblåsor vid ägguttagningen än vad dom såg vid sista ultraljudet. Detta trots sprutorna jag tog som skulle förhindra egen ägglossning. Efter jag sprayat i ett par veckor blir det sprutor och sedan räknar dom preliminärt med att det blir ägguttag och återföring ca v.18

Ja, där har ni vår plan. En jävla plan för att få ett barn! Det var ingen som nämnde att ett barn blev till så på sexualundervisningen i skolan. Det enda man fått höra under alla år är hur viktigt det är att skydda sig och skydda sig och skydda sig...för annars blir man gravid! Jaså? Blir man?

Förlåt, ska ta bort min bittra ton nu. Men det kommer bli så här i bloggen ibland. Bittert och egoistiskt. Hoppas ni har överseende med det.

Hursomhelst, anledningen till att det är så viktigt för oss att ha en plan är att det är det enda hopp vi har och det enda vi kan klamra oss fast vid när det är jobbigt.

Jag fick en fråga angående adoption igår  - huruvida vi skulle kunna tänka oss det alternativet. Självklart har dom tankarna funnits med i bakhuvudet under en lång tid. Men tankar är det enda det har varit. Vi  känner båda att det är ett stort steg att ta och ett stort beslut. Just nu är vi inte kapabla till att ens fundera över det. Känslomässigt känns det inte just nu som ett alternativ, men det är nog något man med tiden växer in i i sådana fall. Vi vill ju först och främst kämpa så gott det går för att få ett biologiskt barn. Skulle det visa sig vara en total omöjlighet efter alla behandlingar vi har framför oss så har vi sagt att vi ska ta det då. Vi orkar bara fokusera på en sak i taget. Nu är det IVF-karusellen som står i fokus så får adoptions-karusellen i sådana fall bli en senare fråga.