Jag blöder nu. Denna gång fick vi vara glada i 13 dagar. Hoppet började komma så smått och i onsdags tänkte vi båda - tänk om? Tänk om mensen verkligen inte kommer. Vid dom tidigare gångerna hade ju den dykt upp redan på ruvardag 10 och 11. Men vi var båda samtidigt väldigt försiktigfa med att hoppas, vi har blivit besvikna så många gånger.

Men igår morse så var det kört. Då kom flytningen som inte skulle kommit. Allt hopp försvann åter igen. Som att dra ner en rullgardin. Misslyckande nummer tre.

Jag har känt mig ganska avtrubbad igår och idag. Tårarna har trillat men annars så har jag bara känt mig - Tom. Trött. Tom. Slut. Nere.

J däremot har reagerat jättestarkt den här gången. Han har tagit det väldigt hårt och varit jätteledsen, arg, upprörd och förbannad. Jag har tröstat och kramat och sagt att allt kommer att bli bra. men kommer det att bli det? Kommer vi att kunna få bli en familj någon gång. Jag vill tro på det men kan det inte riktigt.

Vi måste resa oss upp ännu en gång och ta nya tag. Hur ska vi orka? Jag vet inte...kanske kan det hjälpa att dela med sig. Vi har kämpat i det tysta så länge och det av eget val. Kanske det ändå är fel väg att gå? Kanske är det ni - vänner och familj som vi behöver hämta kraft ifrån.

Så snälla - läs min blogg. Jag kommer att skriva varje dag. Jag behöver er - även om det blir via en blogg på det här sättet. Vi behöver ER! Uppmuntra oss att fortsätta. Era kommentarer kommer vara guld värda för oss.

Tack!

VÅR BAKGRUND

2007

Sommaren 2007 bestämde bestämde vi oss för att försöka få barn. Jag hade mina aningar om att det kanske skulle ta sin lilla tid eftersom både min mamma och moster har haft lite svårigheter. Så dom första månaderna tyckte vi inte att det var något konstigt att mensen kom som den skulle. Nog blev vi lite besvikna, men var vid gott mod och kämpade på.

2008

I januari 2008 hade det gått ett halvår. Inget positivt resultat ännu och jag började tycka det var jättejobbigt. Min sambo (J) var däremot fortfarande positiv och peppade mig att hålla humöret uppe. Jag började hänga på forum på nätet för att läsa om andra som också försökte få barn och insåg snart att 6 månader inte var något konstigt. Tydligen var det vanligt att det kunde ta upp till ett år att bli gravid. Skönt tänkte jag, då är det inget konstigt.

Men månaderna fortsatte att gå och mensen kom som en klocka varenda gång. Det blev jobbigare och jobbigare för varje månad som gick och jag började totalt bryta ihop varenda gång mensen kom. Ibland kunde jag bryta ihop i ett par dagar och inte vilja gå ur sängen. Varför tar det sådan tid? Varför händer det inget? Är det något som är fel? Är det fel på mig eller på min sambo? Frågorna som växte var många och allteftersom månaderna gick så blev jag mer och mer övertygad om att något var fel. J tog det lite lugnare och kände inte riktigt samma panik, men även han började att fundera om det kanske ändå var något som inte stod rätt till.

När ett år hade gått (augusti-08) och vi fortfarande inte hade lyckats bestämde vi oss för att söka hjälp. Vi kontaktade Sofiahemmet i Stockholm och fick en tid där för en fertlitetsutredning 3 månader senare - en evighet kändes det som men eftersom vi hade hört mycket gott om Sofiahemmet valde vi att vänta den tiden. Innan vi skulle dit så skulle jag lämna blodprov och min sambo spermaprov. Jag har alltid varit väldigt spruträdd eftersom läkarna alltid har bekymmer med att hitta någonstans att sticka mig. Har jättetunna och små blodådror så dom får alltid hålla på och sticka mig flera gånger. Men hursomhelst, jag gick med hjärtat i halsgropen till vår mottagning och berättade för sköterskan om min rädsla. Hon var jättegullig och grymt duktig. Det hela var över på några sekunder. J:s spermaprov gjordes här hemma och skulle sedan lämnas på ett sjukhus i närheten. Dessvärre var det stängt den dagen han äntligen sett till att få det gjort och fick snällt traska hem med sin burk igen :). När jag kommer hem står en nydiskad spermaprovsburk på diskbänken och jag frågar om han blivit tokig! Nä, men det var stängt idag så jag tog hem burken och diskade ur den! Med diskmedel??? Hahaha...ja, det blir ju aldrig roligt när man ska återberätta men jag kan lova att det var ganska komiskt.

I början av december 2008 gick vi med raska steg mot Sofiahemmet och får där träffa en kvinnlig läkare. Hjärtat satt återigen i halsgropen - nu skulle vi få veta vad som var felet! Vem är det fel på? Mig? På J? Oss båda? Läkaren börjar med att ställa lite frågor om oss, hur länge vi försökt få barn, hur länge vi levt tillsammans o.s.v Sedan berättar hon att alla prover såg bra ut. J:s spermaprov var något av det bästa hon sett. Vanligtvis brukar en man ha 45 miljoner spermier - J hade 450 miljoner. 10 gånger så mycket!! Helt galet. Jag tror han växte en halvmeter efter det beskedet! Vi nästan grät av lycka båda två samtidigt som det var så förvirrande att hon inte hittade något fel på oss. Det hade känts så mycket lättare då på ett sätt. Fast ändå inte. Förvirrande helt enkelt.Vi detta första möte kontrollerade också läkaren mina äggblåsor och såg med hjälp av VUL (vaginalt ultraljud) att dom såg bra ut. Vi fick en tid för återbesök då dom skulle kontrollera min livmoder samt fick vi lämna blodprov ännu en gång för att kontrollera så ingen av oss hade några sjukdomar (hepatit, syfilis samt hiv).

2009

Vid nästa besök i januari 2009 fick vi träffa en manlig läkare. Han gav oss resultaten på blodproven (alla svar var negativa, tack och lov :)) och sedan undersökte han min livmoder. Det man gör då är att göra en s.k hydrosonografi med hjälp av koksaltlösning och vaginalt ultraljud. Koksaltlösningen förs in med hjälp av en tunn kateter och undersökningen är över på ca 10 min. Allt såg bra ut.

Han gav oss sedan en tid för en äggledarröntgen eller en s.k spolning av äggledarna som det kallas i vardagsspråk.

När vi kom till Sofiahemmet för äggledarröntgen var jag rätt nervös. Hade väl läst rätt mycket om det på nätet och många upplever det ganska obehagligt. På morgonen fick jag ta antibiotika samt lite smärtstillande. När vi kom upp till röntgenavdelningen fick vi sitta och vänta en stund. Efter ett tag ropas våra namn upp och en sköterska kommer fram till oss.

-Ni skulle varit här för en timme sedan, säger hon skitsurt.

-Va?, säger vi. Men det står ju kl. 14.00 på vårt papper säger jag och visar henne det.

-Jaha, men vi har hursomhelst inte tid att ta emot er nu. Och sedan gick hon.

Vad händer - jo jag bryter ihop fullständigt. När man sitter i en sådan här situation är minsta lilla bakslag det värsta som kan hända. Jag var så förbannad och ledsen på hela situationen och den där hemska sjuksköterskans bemötande. Så kan det bara inte få gå till! Det är ju för fan Sofiahemmet! Jag ringer upp fertilitetsmottagningen och berättar vad som hänt. Börjar såklart gråta i telefonen och den stackars sköterskan tycker så synd om mig så hon ser till att ordna en ny tid bara två dagar senare fast det egentligen inte fanns någon tid då. Jag blir lite gladare och vi promenerar hemåt. Det är januari, det störtregnar, vi kan inte få barn, livet suger och jag vill dö. Japp, så kändes det då.

Två dagar senare sitter vi ytterligare i väntrummet på Sofiahemmet för att få genomgå en äggledarröntgen. Tack och lov får vi träffa samma kvinnliga läkare som vi haft tidigare och det känns tryggt. J får dessvärre inte följa med in i röntgenrummet utan får snällt vänta utanför. Jag tar på mig snygga sjukhuskläder och blir sedan inkallad. Det är två sköterskor och vår läkare som ska genomföra det. Jag får lägga mig uppe på en brits och sedan förs det in en massa grejer i mig - kändes det som i alla fall. Men det man gör är att man för in en tunn kateter in genom livmoderhalsen och genom den katetern sprutas kontrastvätska in. Detta för att se så det inte är stopp i äggledarna någonstans. Det känns som en rejäl mensvärk när dom sprutar in vätskan och är inte på något sätt behagligt. Det gjorde för jävla ont helt enkelt! En sköterska skötte röntgen, den andra försökte hålla mig lugn och läkaren sprutade in vätska. Hursomhelst, efter att jag fått rulla runt lite på den där britsen så var dom klara. Och det såg tydligen också bra ut. Precis som alla andra prover. Allt ser bara så jävla bra ut. Men varför lyckas vi inte bli gravida då???

På uppföljningssamtalet i slutet av januari 2009 erbjuder dom oss möjligheten att bli uppsatta i landstingets kö för provrörsbefruktning. Vi tackar ja på en gång. Sedan tycker läkaren att vi ska fortsätta försöka ett tag till själva innan vi bestämmer oss för om vi vill gå vidare med insemination eller IVF som vi då själva måste betala för. Vi tycker det låter som en bra plan, även om vi egentligen direkt ville börja försöka med privat IVF. Men vi kände samtidigt att det skulle kunna vara skönt att få en liten paus ifrån allt och bara få fokusera på varandra.

Hursomhelst, månaderna går och i maj 2009 har fortfarande inget hänt. Jag ringer upp karolinska i huddinge där vi står på kö och frågar hur vår placering ser ut. En sköterska ber mig kallt att höra av mig igen om ett år så kanske vi kan få börja till hösten 2010 Denna månad får jag ett riktigt psykiskt sammanbrott. Nu känns det riktigt tungt. Jag har svårt att fokusera på jobbet och på vår relation och känner bara sorg, sorg och sorg. Vet varken ut eller in och vet inte vad jag ska ta mig till. Vänner och bekanta blir gravida på löpande band och jag står mitt i alltihop och försöker gratulera med ett leende på läpparna fast jag innerst inne håller på att gå sönder. J är stark och stöttande även om han också sörjer. Min chef har ett samtal med mig på jobbet och tycker att jag ska gå och prata med någon. Jag orkar inte ta tag i det själv utan J ringer upp vår husläkare och ordnar en tid åt mig. Jag går dit och träffar vår manliga husläkare (som knappt vet vad barnlöshet är) bryter ihop ännu en gång och får en remiss till kuratorn. I samma veva bestämmer vi oss för att skita i allt vad pengar är - ta ett lån och boka tid på en privat klinik för IVF. Vi kollar runt mycket och hör oss för vilka privata kliniker som finns och bestämmer oss till slut för att kontakta Carl von Linné-kliniken i uppsala. Vi får ett fantastiskt bemötande och får en tid för ett första besök 2 veckor senare. Jag är i chock - tänk vad lite pengar kan göra. Fantastiskt.

IVF 1
Eftersom vi inte har någon egen bil får vi låna en bil av en kollega på jobbet. Folk undrar och spekulerar i vart vi ska när vi försvinner båda två. Vi arbetar nämligen på samma arbetsplats - min sambo som kock och jag som förskollärare. Vår chef och närmsta kollega vet vad som pågår och ser till att hitta på ursäkter till varför vi går iväg. När vi kommer fram till Carl von Linné-kliniken möts vi av en fantastisk vacker byggnad och på en gång får vi en bra känsla. Miljön inne på kliniken är varm och härlig med lugn musik, fina möbler i varma toner och levande blommor. För första gången möter vi andra människor i samma situation som oss. Vi är verkligen inte ensamma. Flera par i olika åldrar sitter i väntrummet - säkert lika förväntansfulla som oss. På ett sätt kändes det väldigt skönt att inte längre vara ensamma.Efter en stund får vi träffa en läkare. Jättetrevlig och han berättar för oss hur allt kommer att gå till. Efter det får vi träffa en jättegullig sköterska som ska lära mig att ta sprutor på mig själv i magen. GAAHH...inte roligt! Höll på att svimma vid första anblicken av den där jättesprutan! Men vad gör man inte...efter jag hållt på att pilla med koksaltlösningar och grejer så tog jag ett rejält tag om magfettet och stack in den. HA! Var skapligt nöjd med mig själv efter det. Jag som verkligen varit livrädd för sprutor innan! Här satt jag nu och stack mig själv med, vad i mina ögon var något av en jättespruta, i magen! J var mycket stolt över mig :) I början av september skulle behandlingen börja. Nu hade vi verkligen något spännande att se fram emot.

Livet kändes nu lite lättare. Jag gick hos kuratorn som försökte få mig att tänka positivt och försöka ta en dag i taget, istället för att måla upp en svart framtid utan barn - som jag vid det här laget hade blivit bra på att göra. Sommaren var på intågande och vi bestämde oss för att ta vara på den ordentligt. Samtidigt som vi såklart på egen hand fortsatte att försöka bli gravida.

När september kom gick vi till apoteket för att hämta ut alla mediciner. Herregud, jag som aldrig är sjuk hade aldrig förr ens sett så mycket olika mediciner på en och samma gång. Mediciner för tusentals kronor. Tack och lov att det finns ett högkostnadsskydd för läkemedel. Detta var vad vi hämtade ut.

Puregon pen - injektionspenna för att ta hormonsprutorna med

Ampuller med injektionsvätska. Puregon injeceras för att

man inför IVF-behandlingen ska utveckla fler äggblåsor och

därmed få fram fler ägg.

Orgalutran - färdiga sprutor som förhindrar att

en för tidig ägglossning sker.

Ovitrelle - ägglossningsspruta

Samt Progesteron (har ingen bild på dom)- 50 st vagitorer som man tar efter behandlingen. Det är ett hormon som ser till att miljön i livmodern är bra och förbereder för en graviditet.

Så i september 2009 - lite mer än två år efter att vi börjat försöka få barn - tar jag den första sprutan med darrande händer. J sitter och läser instruktionerna högt och jag laddar puregon pen med vätskan. Det var lite knepigt första gången men efter några kvällar blev man van. Jaha - då tar vi väl en hormonspruta i magen då! Helt normalt!!?? Tänk vad man kan vänja sig vid. Efter fem dagar var det dags att åka till uppsala igen. Vi lånade bilen igen av min gulliga kollega och drog iväg. Jag fick ta blodprov och sedan kollade läkaren hur äggblåsorna såg ut genom ett vaginalt ultraljud. Allt såg bra ut och det hade bildats ganska många blåsor. Nu fick jag börja med orgalutranen också, så det blev två sprutor per kväll nu. En på höger sida om naveln och en på vänster. Ytterligare en gång fick vi åka till uppsala. Denna gång hyrde vi bil och ännu en gång tog dom blodprov och gjorde ett vaginalt ultraljud. Nu började det närma sig. Två dagar senare fick jag i uppdrag att ta ägglossningssprutan och onsdag den 23 september (två dagar innan min 30-årsdag) var det dags att plocka ut ägg.

När vi kom in till kliniken på onsdagen fick vi ett alldeles eget rum. Sköterskorna som arbetar där är helt fantasiskt gulliga och vi blev mycket väl omhändertagna. Jag fick klä mig i vita knästrumpor, sjukhusklänning och en morgonrock. Snyggt! Och sedan gav sköterskan mig lugnande samt ett par alvedon. Jag blev nerbäddad och fick en värmedyna lindad runt armen eftersom de skulle sätta fast en nål där. Värmer man upp lite blir ådrorna mer tydliga  - och det kan ju vara bra i mitt fall eftersom jag knappt har några!!? J satt på stolen bredvid och klappade på mig. Efter ett tag började jag bli lite lullig och kände mig alldeles vimmelkantig när jag skulle gå på toaletten. Läkaren kom in och berättade hur det skulle gå till och sedan fick även J klä om (en snygg grön rock fick han !) och sedan fick vi gå in till "operationsrummet". Jag lade mig i en gynekologstol och J fick sitta bredvid. Sköterskan gav mig morfin och jag kände mig skapligt dåsig. På en dataskärm bredvid oss fick vi se när läkaren förde in en lång nål i mig och började sticka hål på äggblåsorna - en efter en. Samtidigt satt det en labb-sköterska och tog emot som små äggen i en lång tunn kateter. jag hörde hur dom räknade och räknade. På en annan stor dataskärm på väggen fick vi se mina ägg - uppförstorade tusentals gånger! Riktigt häftigt!!  Härligt, det verkade bli många. Efter ett tag var läkaren klar och vi fick gå tillbaka till vårt rum. Jag var jätteöm i äggstockarna och helt slut, så jag slumrade till ett tag. Jag vaknade till när sköterskan kom in i rummet och sa till J att:

-Nu är det din tur!

J kom tillbaka efter en stund och sa att hans jobb hade gått bra. Nu hade vi presterat bra båda två och kunde äntligen slappna av lite. En sköterska kom in efter ett tag och sa att de dukat upp en frukostbuffé och att vi var välkomna att ta. Frukostbuffé?? Tacka vet jag privat sjukvård!! Jag hade inte ätit på hela morgonen och var sjukt hungrig, så det smakade väldigt gott. Efter någon timma började jag känna mig ganska pigg och vi kunde bege oss hemåt igen. Resultatet av äggplocket blev 16 fina små ägg. Så nu skulle dom ligga i värmeskåpet och förena sig med spermierna. Förhoppningsvis skulle de gilla varandra och befruktas. Nu var det bara att låta naturen sköta sitt!

Dagen efter ringde jag kliniken och fick då veta att 5 ägg hade blivit befruktade! Jag hoppade och skrek av glädje. Detta var beviset på att våra ägg och spermier passade ihop ialla fall!! Hurra! Då är det inte det som är problemet i alla fall!!

4 ägg var av så god kvalite så de frystes ner och det femte skulle föras in i min livmoder.

ET (embryo transfer)
På fredagen den 25:e september på min 30-årsdag, två dagar efter ägguttaget så var det dags för återinförandet. Detta måste vara ödet tänkte vi - att bli "gravid" på min 30-årsdag! Det var så det skulle bli! Vi fick återigen ett litet rum när vi kom in på kliniken. Dock behövde vi inte stanna lika länge denna gången och ingreppet skulle vara smärtfritt. Jag bytte om till den snygga klänningen och dom heta strumporna igen och J satte på sig rocken. Vi gick ännu en gång in till rummet där vi tidigare varit och jag hoppade upp i stolen. Läkaren pekade på den stora skärmen på väggen och DÄR VAR DET! Vårt lilla embryo uppförstorat gånger tusen- fyra små celler som kämpade febrilt för att överleva. Runt cellerna var det en massa svarta rörliga prickar - japp, alla de stackars förlorna som inte tagit sig in!! Detta var helt magiskt att få se och tårarna brände innanför ögonlocken på oss båda!! Så här såg det ut (detta är dock ej vårat - fick ingen bild på det)

Början på livet - 2 dagar gammalt

Genom en tunn kateter fördes embryot in i min livmoder och sedan var det hela klart. Jag knep lite extra hårt med benen och ville inte riktigt hoppa ner från stolen. Läkaren log och frågade om jag trodde det skulle ramla ut. Ja, pep jag fram lite tyst. ja, det tror alla skarattade han gott. Då skrattade vi med och jag hoppade ner. Vi fick information om att vi skulle leva som vanligt och testa med ett graviditetstest efter 16 dagar. Sedan åkte vi hem igen med ett stort leende på läpparna. Jag var äntligen "gravid", med embryo eller ja vad man ska kalla det. Och detta tills motsatsen var bevisad! Så lyckliga hade inte J och jag känt oss på länge!

Jag var nu ruvare! Japp - så kallas det! Jag vet - det låter lite märkligt men från och med nu var det dags att räkna ruvardagar. De första dagarna kändes det bra - men framåt ruvardag 7 började oron smått att växa. En oro blandad av både förväntan och nervositet. Skulle det fungera? Skulle det gå åt skogen? Jag kände efter - hade jag några symptom? Ömma bröst - ja lite kanske? Varje toalettbesök började framåt ruvardag 9 bli en mardröm - hade mensen kommit eller inte? Minsta lilla rosa flytning så vet jag att det är kört! Så väl kände jag min kropp vid det här laget. Mycket riktigt - på ruvardag 10 så kom den. Det lilla rosa som knappt syntes men som så väl talade om för mig att det var kört. Två dagar senare på ruvardag 12 blödde jag som en flod. Fan, fan, fan, fan....

Detta var på något vis droppen för mig. Allt blev nattsvart. Jag började dra mig undan ifrån nära och kära. J var mycket starkare och försökte hela tiden se framåt. Han pushade mig framåt och ville få mig på benen igen. Min kurator försökte prata med mig om att vara positiv, ta en dag i taget och fokusera på bra saker i mitt liv. Inget hjälpte. Jag ville DÖ! Varför kämpa? Det var väl helt enkelt så att vi inte skulle ha några barn! Blodet ville aldrig ta slut och tårarna ville inte sluta rinna. Jag blev en staty. Gick till jobbet och gjorde det jag skulle - på något sätt blev det en fristad. Här kunde jag vara någon annan än barnlösa M. Här fick jag vara en betydelsefull person som var jäkligt bra på sitt jobb. När jag kom hem la jag mig ner i soffan och reste mig inte upp förräns det var dags att gå och lägga sig. Jag svarade inte i telefon, orkade inte prata med NÅGON. Orkade inte ens glädja mig åt att folk ringde och brydde sig om mig. Mitt liv var ju svart och tomt och dött. Varför bry sig?

På något märkligt sätt överlevde jag i alla fall och kunde så småningom börja ta mig ur soffan och det svarta hål jag befunnit mig i. Livet började sakta återvända - men plötsligt var inget längre som förut. Ville nu bara vara för mig själv. Kände inte för att träffa någon - ingen skulle ju ändå inte förstå. Och så fort jag pratade med någon om det här så började jag gråta. Ville bara vara ifred och slippa gråta mer. Ville bara att allt skulle vara som vanligt. Och framförallt ville jag skydda mig ifrån omvärlden och alla gravida runtomkring mig. Alla kvitton på att alla andra kunde få en familj utom vi. Vi var inte värda det - alla andra var det men inte vi. Ja, dom destruktiva tankarna ville inte ta slut.

Jag ringde Carl von linné och berättade om vårt misslyckande. Dom beklagade men frågade hur vi nu ville fortsätta. Jag kände spontant att jag varken fysiskt eller psykiskt skulle orka gå igenom en sprutomgång till så därför bestämde vi oss för att göra en återföring av ett av våra frysta ägg. Detta skulle ske i min egen menscykel och i min egna ägglossning. Inga sprutor, hormoner, operationer! Skönt. Vi fick en tid för detta i November 2009.

FET 1 (frozen embryo transfer)

November kom och jag kände fortfarande av sviterna efter förra misslyckandet. men jag köpte ägglossningstest och började testa. Så snart det gav utslag så ringde jag kliniken. Vi fick komma in efter ett par dagar. Åter igen lånade vi min kollegas bil och begav oss mot uppsala. Plötsligt efter några mil började bilen koka - mitt på motorvägen! Vi blir tvugna att stanna intill kanten och paniken är nära! Inget vatten i bilen, ingen bensinstation i närheten och framförallt ingen möjlighet att ringa kliniken och säga:

-Hej, vi har lite bilbekymmer. Tror ni att vi kan ta detta en annan dag??? NEJ! Små embryon funkar inte på det viset!!

PANIK! Eller rättare sagt - jag hade panik och J var som vanligt väldigt lugn. Efter en stund körde vi en bit till eftersom bilen svalnat lite - vi kom några hundra meter innan vi fick stanna igen. Klockan gick! Vi skulle ju för sjutton plantera in ett embryo!!! Vi höll på att köra i etapper en stund och till slut uppenbarar sig - som en skänk från ovan - en statoilmack! Vi parkerar den kokande bilen - slänger oss in på macken och som tur är har dom en hyrbil inne! Vi slänger oss in i hyrbilen och kör vidare mot uppsala! Några minuter innan vi skulle vara där är vi tack och lov framme! Fy, vilken pärs. Det lilla embryot, som vi åter igen får se på skärmen, återförs och ännu en gång är jag ruvare. Jag ringer upp min kollega och berättar vad som hänt och att deras bil står parkerad på en mack mellan Stockholm och uppsala. Det hela slutar med att hennes man får hämta oss och att bilen snare bogseras bort. Ja, mycket ska man vara med om.

Denna gången var mina förhoppningar inte höga alls. Ruvardagarna gick och på ruvardag 11 kom den lilla jävla flytningen. Vi hade misslyckats igen. På ruvardag 12 kom blödningen med buller och bång. Var fortfarande nere i ett svart hål efter förra IVF:n och där fortsatte jag att stanna. Tårarna fortsatte att trilla. Vi ringde kliniken och berättade och fick sedan ha ett uppföljningssamtal med vår fantastiska läkare Doktor H. Han tröstade oss med att allt såg så himla bra ut och att vi inte skulle misströsta efter två ägg. Nähä, sa jag och grät vidare. Om allt ser så jävla bra ut varför i hela friden funkar det inte??? Doktor H beslutade att vi skulle försöka med en annan hormonmedicin vid nästa försök som skulle bli i januari 2010.

2010

IVF 2

I slutet av januari den 23:e så var det dags igen. Alla mediciner var uthämtade - denna gång blev det inte puregon utan menopur. Istället för ä'gglossningssprutan ovitrelle fick vi en som hette pregnyl. Denna gång var vi också tvugna att blanda till injektionsvätskan själva. Detta var lite knepigt och första kvällen tror jag att halva vätskan gick till spillo. Gud vad svårt det var att hålla iordning på alla olika grejer - ampuller med vätska, pulverampuller, blandningsnålar, injektionsnålar m.m Men det gick det också till slut. J satt bredvid och hejade på och jag sprutade in i magen för fullt. Precis som förra gången fick vi åka in till kliniken efter några dagar för att ta blodprov samt kontrollera tillväxten av äggblåsorna. Denna gång hyrde vi bil - inga fler motorstopp på vägen ville vi vara med om. Allt såg bra ut och efter två dagar åkte vi in igen. Det var inte lika många blåsor denna gången men det såg ändå bra ut. Måndag den 1:a februari tog jag ägglossningssprutan och på onsdag den 3:e februari åkte vi in för ägguttagning. Vi fick samma fina rum som förra gången och allt kändes lite enklare eftersom vi visste exakt hur det gick till. Återigen hade de problem med mina blodådror och flera sköterskor fick försöka sticka hål på mig. Några brustna blodkärl och några fina blåmärken senare hittade dom till slut rätt och fick in nålen. Vi gick in i operationsrummet och höll tummarna för samma antal ägg som förra gången. Jag fick morfin och blev jättedåsig. Måste ha fått lite för mycket för läkaren började småfnissa lite när jag skulle svara på tilltal och J som stod och höll min hand hade också svårt att hålla sig för skratt. Skärmen såg jag knappt - jag var helt enkelt stenhög på morfin! Dessvärre så blev resultatet inte detsamma som förra gången. Vi fick veta att de endast fick ut fyra små ägg och jag bröt ihop totalt - ännu en gång! Hur kunde detta hända? 16 ägg förra gången och nu bara 4? Sköterskan var dock positiv och sa att det säkert var fyra jättefina ägg. Jag slumrade in i mitt morfintillstånd med näsdukar  i hela sängen och alldeles svart av all mascara som runnit. Skön syn! Jag vaknade till lite när J blev hämtad av en sköterska för att göra sitt jobb och när han kom tillbaka så hade jag återigen piggnat i. Fast tårarna trillade fortfarande. Kunde inte bara acceptera detta resultat! 4 ägg??  Tänk om inget skulle bli befruktat? J hämtade lite frukost åt oss och jag tröståt tre smörgåsar i rask fart. Sedan ville jag bara hem och få dagen att gå fort så jag kunde få veta om några skulle bli befruktade.

Nästa dag kom och hjärtat slog på högvarv när jag ringde kliniken för att fråga hur det gått. Och minsann - 2 små ägg hade blivit befruktade och lyckan var enorm. J hade inte varit särskilt orolig - han är ju alltid så positiv och var helt säker på att det skulle funka. Men oj vad glada vi var! Det skulle bli en återföring!

Fredag den 5/2 fick vi tillbaka ännu ett litet fyrcelligt embryo- vårt tredje i ordningen. Doktor H sa att detta är nog var det ägget som det var meningen att vi skulle lyckas med - detta var vårt guldägg, sa han.

Guldägget blev dessvärre även denna gång till blod och hoppet och lyckan krossades. Fallet var hårt och brutalt. Men återigen har vi kämpat och försökt resa oss igen och nu har vi tillsammans med Dr H planerat för ett nästa och sista försök. Denna gång ska jag nedregleras med nässpray, vilket jag inte gjort vid tidigare tillfällen. Detta för att mina egna hormoner ska hållas i styr och inte se till så jag ägglossar själv.De ville också pröva att långtidsodla äggen för att se vilka som överlevde längst och hade störst chans att fortsätta utvecklas.

IVF 3

Tisdagen den 6/4 var det dags för spraystart. Två sprayningar i varje näsborre morgon och kväll. Smakade riktigt illa till en början och sved i näsan gjorde det också.  Efter att jag sprayat i ca två veckor var det dags att börja med sprutorna. Denna gång blev det ännu en ny medicin vid namn Gonal-F. Väldigt smidig. Färdigfyllda ampuller i en sprutpenna klara att använda.

Den här gången tog det emot att börja med sprutorna. Kände mig nog inte redo egentligen att ännu en gång påbörja det här. Första sprutkvällen blev det många tårar men på något sätt lyckades jag ändå sätta den där nålen i magen och spruta in. J satt bredvid och klappade ömt på mig och försökte peppa så gott det gick.

Några dagar senare var det dags för första besöket på kliniken. Blodprov och ultraljud. Allt såg toppenbra ut och Dr B bestämde att ägglossningssprutan skulle tas fyra dagar senare på söndagen den 2/5. Nu var vi hoppfulla. Enligt statistiken lyckas ju över 60 procent efter tre behandlingar! Vi måste ju vara ett av dom paren helt enkelt nu! Nu är det vår tur!

Tisdag den 4/5 fick vi tid för äggplock. Eftersom vi gjort detta två gånger tidigare visste vi exakt hur proceduren såg ut. Denna gång plockade dom ut 19 ägg! Rekord! När sköterskan kom in och berättade detta efteråt blev jag så glad så jag började stortjuta! 19 ägg! Nu jävlar skulle det gå! Efter att jag legat och tagit igen mig ett tag efter ingreppet och morfinet och bedövningen började gå ur kroppen var det dags att bege sig hemåt. När jag reste mig upp ur sängen så gjorde det sjukt ont i ena sidan. Kunde knappt stå rakt. Detta höll i sig över kvällen och även nästa dag.

Nu började dock nervositeten smyga sig på. Vi hade fått veta av läkarna att 5 ägg måste vara befruktade för att det skulle vara lönt långtidsodla dom. Dagen efter äggplocket skulle vi få ett samtal från kliniken. Det kom som planerat...och besvikelsen blev enorm. Endast 4 ägg hade blivit befruktade - av 19!! Hur fan är det möjligt! Tårarna trillade och allt kändes piss! Nu skulle det bli återföring redan på torsdagen, två dagar efter äggplock. Och på något sätt var vi tvugna att försöka omvandla denna besvikelse till hoppfulhet då vi faktiskt skulle få tillbaka en tiopoängare! Det fanns ju ännu hopp!

Återföringen skedde torsdag den 6/5. När vi kom in till Uppsala hade jag fortfarande ont sedan äggplocket och började även nu känna mig svullen om magen. Läkaren sa att vi skulle avvakta lite och att jag skulle höra av mig om det blev värre. Vi fick ännu en gång se vårt lilla befruktade ägg på dataskärmen uppförstorat tusentals gånger - det fjärde i rad - och vips så var jag med embryo igen.

På torsdagskvällen kände jag mig mer och mer uppsvälld i magen och på fredag morgon när jag vaknade kunde jag inte knäppa byxorna. J ifrågasatte om jag verkligen skulle gå till jobbet. Javisst skulle jag det - superwoman som man är! Dumt, dumt! Jobbet blev en pina! Magen svällde och jag kunde knappt röra mig. Äta var nästan omöjligt eftersom magen bara svällde ännu mer då.

Den natten sov jag inte många timmar och när jag vaknade tidigt på morgonen så ringde jag direkt storasyster A och storgrät i telefonen för jag hade så himla ont. Hon sa att jag var tvungen att kontakta läkarna i Uppsala med en gång. Jag letade upp ett journummer som jag ringde och efter en stund ringde Dr B upp mig. Han tyckte att vi skulle avvakta lite och att jag skulle ringa upp honom igen efter ett par timmar för att se om det avtagit. Men det dröjde inte länge efter att vi lagt på luren som han ringde upp igen och sa att han tyckte att jag skulle åka in till gynakuten.

Storasyster A och systerdotter E kom och hämtade mig och så åkte vi raka vägen till Danderyds gynakut. Där fick vi sedan sitta i fem timmar!!! innan jag fick träffa en läkare. Efter det skulle dom ta prover så då var vi tvugna att vänta ytterligare en timma. När han sedan undersökt mig så visade det sig att mina äggstockar var uppförstorade från normala 2 cm till 9 cm och 7 cm och att jag hade vätska i buken. Jag var överstimulerad av hormonbehandlingen. Han beslutade med en gång att jag skulle bli inlagd så det var bara att ta på sig sjukhusrocken och snällt följa med upp till kvinnokliniken.

Jag var inlagd under tre dagar på Kvinnokliniken och under dom här dagarna fördes protokoll över hur mycket jag drack och hur mycket jag kissade ut. Jag fick en massa dropp samt vägde dom mig och mätte magens omkrets varje morgon. Jag var riktigt dålig och så extremt uppsvullen så jag knappt kunde sitta upp. Men efter ett par dagar började det lägga sig lite och jag började kunna äta lite igen. Läkaren ville egentligen att jag skulle stanna ytterligare en natt på sjukhuset eftersom mina levervärden var dåliga, men jag lovade dyrt och heligt efter tre dagar att jag var redo att åka hem och fortsätta att vila upp mig där. Det gick hon till slut med på.

Det var så fantastiskt skönt att få komma hem efter dessa dagar på sjukhuset. hade ju nästan glömt bort att jag faktiskt ruvade på ett litet embryo under dessa dagar men nu kunde jag äntligen börja fokusera lite på det. Jag kände mig glad trots dessa tråkigheter med överstimuleringen.

Men glädjen fick dock inte hålla i sig länge. På ruvardag 12, den 18 maj, vaknar jag på morgonen, går på toaletten och ser det som inte fick hända. Jag blöder. Ännu en gång. Kan inte tro det är sant. Vårt sista försök, vår fjärde återföring. Vi har ännu en gång misslyckats. Allt blir svart.

Denna gång blir fallet hårt.